Jag har aldrig fastnat för tunga blåsinstrument och äger inga jazzskivor men jag volontärar gärna på den lokala jazzklubben ett par gånger per termin. En del musik är trevlig i sig men det bästa är publiken, det verkar som att jazzfans har ytterst utvecklade personliga sätt att digga. olika kroppsdelar som gillande ska skakas och ansiktsuttryck som verkar framtagna enbart för musiken. Alla andras ögon är fästa på scenen utom mina, de vandrar över äldre (mestadels) män som lever ut musiken i små eller lite mindre men ack så intensiva rörelser. Min egen lilla gubb-balett som gör mig så varm i hjärtat att se, det är en smittsam glädje i deras uppskattande av musiken.
Själva jobbet är så jag nästan kan känna att jag räcker till, 4 timmar där man ska stå i kassa eller garderob. Den delen klarar jag, jag är bra på att stå och vara trevlig, sitta däremot bör jag slippa. Det ska ställas i ordning möbler innan spelningen och även om man jobbar gratis är det sällan populärt att man inte kan göra alla sysslor så när jag på första mötet sa att jag inte kan lyfta ifrågasatte någon om jag alls borde få vara med. Men alla behöver ju inte lyfta möbler, jag kan torka borden och ställa ljus på dem. Det är ju inte så att jag bara står och skräpar och jag förstår att jag måste övertyga för att få plats i gemenskaper där det finns fysiska förväntningar på deltagarna. Vilket gäller de flesta aktiviteter. Men jag har haft min sängliggande issoleringstid, nu tänker jag ta plats och envisas för att få vara med i livet och få bidra med det jag faktiskt klarar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar