lördag 6 april 2019

Kära matpoliser - Håll käften!

Den nedlåtande förtjusta viskande tanten älskar att se mig äta sådant som tjockisar inte ska äta, som tjock måste man hela tiden försvara sig och jag börjar i sedvanlig anda med att försäkra er om att jag vet hur man ska äta rätt, vad man ska undvika. Jag har arbetat i många kök och kan väldigt mycket om mat och näringslära. Ibland äter jag en hamburgare till mångas förtjusning, det slår aldrig fel att beställa en burgare på en restaurang för att få uppmärksamhet av omgivningen. Det är oftast kvinnor, gärna medelålders som tar en fast blick och ler menande och föraktfullt, viskar till sina väninnor som "diskret" direkt vänder sig för att se tjockisen äta.

Det händer inte ofta att jag väljer sådan mat och om jag äter en burgare så äter jag inte så mycket mer i kaloriväg den dagen, ofta är det i en period när jag bytt ut andra mål mot näringsdrycker. Det är en ganska enkel matematik att man måste förbränna mer än vad man äter för att inte gå upp i vikt, dessvärre är det nästan omöjligt att förbränna någon när man har för ont för att röra sig, de normala vardagssysslorna med städning och hushållsgöra, att ta sig till och från ett jobb, de steg man tar i arbetet och andra vanliga saker som de flesta har “gratis” finns inte för mig.

Med värken är det väldigt begränsat vad jag kan få ut av en dag, promenader till ingenstans är det som kan göra mest i förbränningsväg, när jag går har jag inte lika ont som om jag står stilla men den aktiviteten klarar jag inte utan ryggkorsett och sällan mer än en timme i taget.

I somras behövde jag inte sköta så mycket hemmasysslor, dottern var hos sin pappa så jag behövde inte laga mat, drack näringsdrycker och kom upp till ett mål på 10.00 steg eller mer de flesta dagar, jag hade min ljudbok, gick en runda i parken nära hemmet och sen gick jag hem och vilade blev många repetitioner för att nå upp till målet och dagarna innehöll inte så mycket mer än promenader varvat med vila. Jag gick ner ett par kilo och det kändes bra men priset var högt, det fanns inte plats för något mer, vid tidiga nyheternas start var jag fast i sängen med värk som inte tillät mer.

Jag får schemalägga allt noga för jag vet rätt bra vad kroppen tål och inte tål. Jag engagerade mig i flera välgörenhetsorganisationer för att få mening i dagarna. Ibland var det konferenser och utbildningar, då fick jag välja ut det mest värdefulla av föreläsningarna, hitta någonstans där jag kunde ligga under lunchen och alltid tacka nej till middagen på kvällen då jag dels får outhärdligt ont av att sitta och inte hade ork att stå med vid middagsbordet. Många deltagare var pensionärer. De klarade både dag och kväll medan jag fick åka hem för att vila, få ner febern och hoppas på att värken skulle släppa så att jag skulle få sova och slippa tortyren som överröstar alla andra intryck.

Efter heldagar med aktivitet följer sängliggande, ibland räcker det med en dag ibland behövs det flera, jag vågar inte planera in något för tätt i kalendern för även när man är volontär och obetald ses det sällan med blida ögon på om man ställer in och hänvisar till hälsan, speciellt om man är 40 år yngre än tanten som fixade att delta i hela utbildningen och vara social under kvällens festligheter.

Jag var inte tjock innan min rygg gick sönder, jag tyckte om aktivitet, de flesta dagar startade jag med yoga, hade jag en sen föreläsning gick ja och simmade efter att jag lämnat dottern på dagis, jag cyklade överallt. Jag har aldrig haft bil. Sommaren innan, den sista sommaren jag var jag och en fungerande människa gick jag ensam på en långvandring efter Skåneleden, jag hade 12 dagar bara för mig själv, startade i Snoggeholm och tog mig ut mot kusten och ner till Ystad, sov i vindskydd och bar min ryggsäck. Så jag önskar att jag skulle kunna klara en enda dagsvandring, njuta av naturen och känna styrkan i min kropp, komma fram till rastplatsen och göra upp en eld, klä av mig naken och torka dagens svett vid lågornas kärleksfulla hetta och elda upp dagens stinkande strumpor. Äta en burk med fiskbullar, bröd och torkad frukt, uppleva smaken som ljuvligare än stjärnkrogens femrättersmeny. Avsluta det med att göra en bädd och somna bekvämt på de hårda plankorna i skogsnattens totala mörker för att sedan återigen vakna stark och full av energi när solen retar ögat och meddelar att dagen är ny. Nu vaknar jag när värken vill, jag vaknar aldrig utan värk. Jag är glad om jag får sova en hel natt men ibland blir det bara ett par timmar som inte ger återhämtning eller kraft. Då tar jag mina piller, väntar på att de ska börja verka så att jag kan göra ett försök på att få ut något av min kropp och dag.

Så alla viskande matpoliser, kan ni inte släppa er förtjusning i att döma en medmänniska som äter en hamburgare i offentligheten? Jag är så trött på alla ovänliga ansikten som möter mig, jag har inte valt det här livet och den här kroppen, jag förbannar och fördömer den tillräckligt på egen hand, jag behöver inte er hjälp till att må dåligt och orkar inte gömma mig hemma i isolering och leva på näringsdryck varje dag. Det gör ingen större skillnad vad jag äter då jag inte kan göra mig av med kalorierna. Det är inte så att jag inte vet hur man gör och inte vill passa in i samhällets smala norm. Jag håller helt med er om att en människa inte borde se ut som jag gör. Jag skulle gärna vara aktiv och bo i en fungerande kropp.