onsdag 14 mars 2018

Svacka

Vart tufft ett tag nu, alla magnetröntgen är gjorda och jag har fått veta att jag inte kommer få operation varken i nacken eller ländryggen. All min energi och framtidshopp låg i att jag inom ett år skulle vara opererad och kunna ha ett riktigt liv igen.

Skadorna har blivit fler sen magnetröntgen för ett år sedan men inte tillräckligt för att jag ska få en operation. Sjukgymnastik och hoppas på att det ska läka självmant är receptet. Har inte så stor tro på det då jag under senaste året tränat duktigt och gått ner 30 kg. Belöningen för det är att diskbråcket i nacken är kvar och jag har två nya utbuktningar som är början på diskbråck. I Ländryggen hade jag redan hoptryckta kotor då förra operationen blev för akut och diskarna fick tas bort helt. Där har jag nu ett nytt diskbråck och nya slitage som jag inte riktigt förstår.

Om jag blivit sämre av det som ska vara det som ska göra mig bra hur stor är då chansen att det helt plötsligt ska vända? Jag har tappat hoppet om att kunna jobba den närmsta tiden.
Jag är så fruktansvärt less på att vara beroende av bidrag och behöva tigga om varenda krona.
Är förjävligt att få avslag på medicin jag har recept på. Lägger 800 på Voltarensalva varje månad.

Har försökt få dagarna att ha meningsfullt innehåll för att inte helt falla ner i mörkret. Flera bra uppdrag för Rädda Barnen nu. Priset är högt fysiskt då jag får planera in att vara sängliggande dagen efter jag gjort något för dem. Men det är så värt det! Jag har en plats där jag är välkommen och kan göra något bra. Fyra timmar räcker för att slå ut mig, att sitta är värst. På möten och utbildningar där man ska sitta på en stol ser jag rätt lustig ut då jag varvar med att stå, göra konstiga rörelser eller sitta i skräddarställning på golvet. Folk vänjer sig som tur är och slutar titta på den konstiga tanten efter en stund.

Får i alla fall smärtlindrande morfinpreparat än så länge. hoppas bara inte läkaren får några ideer om att ta bort dem, då vet jag inte hur jag skulle klara mig.