Blev en fin kväll med tösen, pasta och stjärnskådning, choklad och bubbel.
Förstår inte varför folk ska vara så bittra över att vara singel på alla hjärtans dag. Finns så många sätt man kan fira kärlek på och förmodligen fler att älska än partner eller tillfälliga dejter, singelgrupperna på facebook var fulla med bitterhet och desperata rop efter sista minuten dejter.
Idag skriker kroppen högt och trotsigt som en tråring som just upptäckt makten i ordet nej, har fått avboka tid hos jobbkonsulenten och förhandsvisning av film. Skulle vilja kliva ur kroppen och hänga in den i garderoben tills den börjar bete sig. Är ett årsmöte ikväll som jag fortfarande hoppas på att kunna vara med på, ska vila och köra tensmaskin och hoppas att värken vill släppa och ge mig ett par timmar. Jag har verkligen inte tid att ha ont den här veckan.
torsdag 15 februari 2018
torsdag 8 februari 2018
Bytesgrupper och gratismat
Micro problemet är löst, satte ut annons i ett par bytesgrupper på facebook i morse och frågade efter juicecentrifug och microvågsugn. Efter bara en timme hade jag fått svar av en kille som erbjöd sig att köra hem en micro åt mig mot en chokladkaka om jag hade råd, annars skulle jag få den ändå. Vilka människor det finns. Prutade upp priset till två chokladkakor och nu står den fungerande micron i köket. Inte vacker och inte ny men fullt duglig och så behövd då jag inte alltid kan laga mat och när jag kan gör jag stora mängdet så att dottern ska kunna värma den och äta på dåliga dagar.
Dagens matkasse via Food2change var inte dum alls, inga torrvaror eller proteiner men ovanligt bra grönsaker som omväxling. Var någon fryspåse med mango som hade gått sönder så mellanmål blev mangosmootie. Imorgon blir det att koka broccolisoppa och idag får kycklinggrytan en fin gurk och äppelsallad som tillbehör. Fick en väldigt massa äpplen så jag hoppas på napp på juicecentrifugen. Annars får jag väl göra en äppelpaj så jag får i dottern frukten ändå. Inte lika nyttigt men bättre än att inte äta den alls.
Gjort övningarna jag fick av sjukgymnasten och den ena hantelövningen var riktigt bra, känner hur den öppnar upp spänningarna som blir av min onda nacke, gick förbi vårdcentralen och bad dem boka en ny tid, finns säkert fler bra övningar hon kan lära mig.
Värken är hanterbar men konstant. Pressar mig igenom dagarna och äntligen har vågen börjat röra sig neråt igen, den stod still väldigt länge trots strikt diet och daglig aktivitet. Jag vet att det blir platåer där inte mycket hände men det är så frustrerande och jag behöver se en stadig förbättring som kvitto på min anstängning.
Dagens matkasse via Food2change var inte dum alls, inga torrvaror eller proteiner men ovanligt bra grönsaker som omväxling. Var någon fryspåse med mango som hade gått sönder så mellanmål blev mangosmootie. Imorgon blir det att koka broccolisoppa och idag får kycklinggrytan en fin gurk och äppelsallad som tillbehör. Fick en väldigt massa äpplen så jag hoppas på napp på juicecentrifugen. Annars får jag väl göra en äppelpaj så jag får i dottern frukten ändå. Inte lika nyttigt men bättre än att inte äta den alls.
Gjort övningarna jag fick av sjukgymnasten och den ena hantelövningen var riktigt bra, känner hur den öppnar upp spänningarna som blir av min onda nacke, gick förbi vårdcentralen och bad dem boka en ny tid, finns säkert fler bra övningar hon kan lära mig.
Värken är hanterbar men konstant. Pressar mig igenom dagarna och äntligen har vågen börjat röra sig neråt igen, den stod still väldigt länge trots strikt diet och daglig aktivitet. Jag vet att det blir platåer där inte mycket hände men det är så frustrerande och jag behöver se en stadig förbättring som kvitto på min anstängning.
tisdag 6 februari 2018
Lunkar på
Inflammationen i kroppen vill inte släppa så dagarna går rätt tungt men det mesta blir gjort.
Igår började jag som vanligt med mina piller och en timme på tensmaskinen, tog mig till sjukgymnasten och fick ett vettigt bemötande och den hjälp jag efterfrågade denna gången. Den nya såg lite skamsen ut när jag hänvisade till förra sjukgymnastens anteckning på mina sidor - ja just det du kan ju läsa det där. Jag svarade att det inte var någon vidare trevlig läsning och hon svarade -nej, ibland blir det fel. Nåja nu har jag en fungerande kontakt även där så det är välstädat på den fronten nu.
Efter det besöket ville jag bara sova och slippa värken som inte ville släppa mig men jag hankade på, lagade mat och diskade och tog mig till Rädda Barnen mötet på kvällen. I slutet av mötet när klockan började närma sig nio släppte värken helt för en stund. Satt och oroade mig för att svimma under föreläsningen och sen sa det bara poff! Hade stoppat i mig alvedon utöver Oxikodonet och det kom upp i en nivå där jag fick känna mig som en riktig människa en stund. Jätteskönt men det hade hellre fått komma medan jag hade mycket att göra och inte när det är dax att börja natta sig.
Idag har jag varit in och hämtat gratismaten som Ica annars skulle slänge, behöver fylla på skåpen efter allt jag fick slänga för kylproblemen men det blev inte nån större utfyllnad denna gång, frukt, bröd och ett paket ris. Håller tummarna för bätre lycka på torsdag, men vi är så många som hämtar nu så det blir inte så mycket per person.
Ikväll ska jag simma med en barngrupp för RB, till dess blir det att vila och göra lite muskelstärkande övningar. Jag orkar inte så mycket just nu och huvudet verkar inte heller vilja fungera, glömmer bort allt om jag inte ställer larm i telefonen för varenda sak jag behöver komma ihåg att göra, det enda jag kommer ihåg är att dricka vatten och gå på dass.
Igår började jag som vanligt med mina piller och en timme på tensmaskinen, tog mig till sjukgymnasten och fick ett vettigt bemötande och den hjälp jag efterfrågade denna gången. Den nya såg lite skamsen ut när jag hänvisade till förra sjukgymnastens anteckning på mina sidor - ja just det du kan ju läsa det där. Jag svarade att det inte var någon vidare trevlig läsning och hon svarade -nej, ibland blir det fel. Nåja nu har jag en fungerande kontakt även där så det är välstädat på den fronten nu.
Efter det besöket ville jag bara sova och slippa värken som inte ville släppa mig men jag hankade på, lagade mat och diskade och tog mig till Rädda Barnen mötet på kvällen. I slutet av mötet när klockan började närma sig nio släppte värken helt för en stund. Satt och oroade mig för att svimma under föreläsningen och sen sa det bara poff! Hade stoppat i mig alvedon utöver Oxikodonet och det kom upp i en nivå där jag fick känna mig som en riktig människa en stund. Jätteskönt men det hade hellre fått komma medan jag hade mycket att göra och inte när det är dax att börja natta sig.
Idag har jag varit in och hämtat gratismaten som Ica annars skulle slänge, behöver fylla på skåpen efter allt jag fick slänga för kylproblemen men det blev inte nån större utfyllnad denna gång, frukt, bröd och ett paket ris. Håller tummarna för bätre lycka på torsdag, men vi är så många som hämtar nu så det blir inte så mycket per person.
Ikväll ska jag simma med en barngrupp för RB, till dess blir det att vila och göra lite muskelstärkande övningar. Jag orkar inte så mycket just nu och huvudet verkar inte heller vilja fungera, glömmer bort allt om jag inte ställer larm i telefonen för varenda sak jag behöver komma ihåg att göra, det enda jag kommer ihåg är att dricka vatten och gå på dass.
lördag 3 februari 2018
Mitt hjärta brast en smula
Det finns ett transitboende i Malmö för människor som väntar på utvisning. Där blandas alla åldrar och familjekonstlationer. Gemensamt är att alla är på väg att skickas bort till ett land de inte vill återvända till och jag kan tänka mig att uppgivenhet, sorg och ilska är vanliga sinnesstämmningar.
Mitt i detta finns ett låst lekrum. Ikea har sponsrat och det hade kunnat vara en ljus fin plats för de barn som lever i boendet med sin egen oro omgivna av vuxna som är i sin egen kris likväl som de behöver se till barnens. Men nej. Rummet står låst för personalen ser inte att de har personal nog till att hålla lekrummet öppet. Jag förstår inte varför det inte kan få vara öppet ändå, det är ju inte så att de har investerat pengar i det och behöver oroa sig för kostnader om något skulle gå sönder. Kanske har de andra anledningar men jag förstår dem inte.
Var på möte med Rädda Barnen i Onsdags och hittade flera projekt jag kan och vill engagera mig i som volontär. Bland annat kommer vi att åka ut till boendet på söndagar och öppna lekrummet och ge barnen en stund där de får vara barn med vuxna ledare som har tid att se dem och leka med dem. Hade det vart möjligt att åka dit själv och öppna lekrummet hade jag satt mig på tåget alla de dagar jag ändå är hemma och inte gör någon nytta. Men för att göra det måste vi alltid vara två eftersom det finns regler för att göra saker ensam i arbete med barn. Förståeligt men tråkigt.
Lunds lokalförening är störst i sverige och det är många projekt jag ser fram emot att vara en del av och som ny får man möjlighet att gå utbildningar för att kunna göra ett riktigt bra jobb.
Förra helgen fick jag nog av hur volontärarbete fungerar när det inte fungerar. Efter att ha tillbringat 2 timmar med att vakta en tomt växthus utan nån möjlighet att värma sig eller gå på toaletten sa jag -tack och hej! för mig på Mejeriet. Tjejen innan mig hade blivit stående i 3 timmar då det bara kom fyra besökare på hela tiden. Det var en stor muskfestival med mycket som hände på mejeriets område och till det hade man bestämt att växthuset i andra änden av parken skulle stå öppen för att besökarna skulle kunna gå dit och se på blommor i ljus. Efter en halvtimme fick jag två besökare som gjort promenaden från området, de kom in, såg sig omkring och frågade - Is this it? Kände mig rätt dum över att de gått dit i onödan när jag inte hade något att berätta om vad utställningen skulle bestå i mer. Det enda svaret jag fick av ansvarige var -Som jag har förstått det ska det vara blommor och en massa lampor. Efter en ytterligare en timme kom det besökare som visste om att om man rörde vid blomman belystes den med uv-ljus och det var lite fint så jag fick se meningen med det hela innan jag stängde ned.
Jag skrev till ansvarige på messenger där vi tidigare hade haft kontakt under kvällen men fick inga svar. Skrev flera gånger att jag behövde avlösning, det var för kallt att stå där och jag behövde verkligen få gå på toaletten. Att sätta mig i gräset i stadsparken kändes inte rimligt. Tiden gick och den ansvarige hade innan sagt att han bara skulle jobba till åtta och när den tiden hade passerat och han inte svarat insåg jag att jag förmodligen skulle få stå och frysa i ett växthus där ingenting skulle hända fram tills volontärpasset slutade klockan 23.
Jag låste dörren och gick tillbaka till mejeriet där det var härligt drag med mycket folk och musik, gick på toaletten och lämnade nyckeln i garderoben, med viss sorg och väl medveten om att det inte skulle bli fler trevliga stunder i det som är mejeriets ordinarie volontärverksamhet med de uppgifter jag sett fram emot att göra. Mycket riktigt, efter att jag lämnat in nyckeln plingade det till i telefonen igen - Att bara stänga ner en konstnärs utställning på eget bevåg är dock inte okej någonstans.
Nåja, ska jag göra obetalt arbete i åtta timmar gör jag det hellre där jag gör verklig nytta. De timmar min kropp fungerar vill jag få känna att jag gör något jag kan vara stolt över, inte ens om det hade vart ett betalt jobb hade jag övervägt att stå en lördagkväll i kylan och ensamheten en hel kväll. Priset var högt, det är det alltid när jag gjort något. Jag får räkna med att bli sängliggande dan efter ett jag gjort något så länge. Normalt är jag glad över alla trevliga människor jag träffat och musik jag hört bitar av men nu stod jag och gick sönder helt utan mening. Förutom värken som alltid kommer hade jag feber i två dagar. Efter spelningar har jag visserligen ont men då vägs det upp av trevliga minnen. Under 8 timmar i garderoben möts man av förväntansfulla besökare som smittar med sin glädje. Arbetsuppgiften är enkel men jag kan lägga stolthet i att göra den snabbt, bra och med ett leende.
Den delen kommer jag verkligen att sakna.
Mitt i detta finns ett låst lekrum. Ikea har sponsrat och det hade kunnat vara en ljus fin plats för de barn som lever i boendet med sin egen oro omgivna av vuxna som är i sin egen kris likväl som de behöver se till barnens. Men nej. Rummet står låst för personalen ser inte att de har personal nog till att hålla lekrummet öppet. Jag förstår inte varför det inte kan få vara öppet ändå, det är ju inte så att de har investerat pengar i det och behöver oroa sig för kostnader om något skulle gå sönder. Kanske har de andra anledningar men jag förstår dem inte.
Var på möte med Rädda Barnen i Onsdags och hittade flera projekt jag kan och vill engagera mig i som volontär. Bland annat kommer vi att åka ut till boendet på söndagar och öppna lekrummet och ge barnen en stund där de får vara barn med vuxna ledare som har tid att se dem och leka med dem. Hade det vart möjligt att åka dit själv och öppna lekrummet hade jag satt mig på tåget alla de dagar jag ändå är hemma och inte gör någon nytta. Men för att göra det måste vi alltid vara två eftersom det finns regler för att göra saker ensam i arbete med barn. Förståeligt men tråkigt.
Lunds lokalförening är störst i sverige och det är många projekt jag ser fram emot att vara en del av och som ny får man möjlighet att gå utbildningar för att kunna göra ett riktigt bra jobb.
Förra helgen fick jag nog av hur volontärarbete fungerar när det inte fungerar. Efter att ha tillbringat 2 timmar med att vakta en tomt växthus utan nån möjlighet att värma sig eller gå på toaletten sa jag -tack och hej! för mig på Mejeriet. Tjejen innan mig hade blivit stående i 3 timmar då det bara kom fyra besökare på hela tiden. Det var en stor muskfestival med mycket som hände på mejeriets område och till det hade man bestämt att växthuset i andra änden av parken skulle stå öppen för att besökarna skulle kunna gå dit och se på blommor i ljus. Efter en halvtimme fick jag två besökare som gjort promenaden från området, de kom in, såg sig omkring och frågade - Is this it? Kände mig rätt dum över att de gått dit i onödan när jag inte hade något att berätta om vad utställningen skulle bestå i mer. Det enda svaret jag fick av ansvarige var -Som jag har förstått det ska det vara blommor och en massa lampor. Efter en ytterligare en timme kom det besökare som visste om att om man rörde vid blomman belystes den med uv-ljus och det var lite fint så jag fick se meningen med det hela innan jag stängde ned.
Jag skrev till ansvarige på messenger där vi tidigare hade haft kontakt under kvällen men fick inga svar. Skrev flera gånger att jag behövde avlösning, det var för kallt att stå där och jag behövde verkligen få gå på toaletten. Att sätta mig i gräset i stadsparken kändes inte rimligt. Tiden gick och den ansvarige hade innan sagt att han bara skulle jobba till åtta och när den tiden hade passerat och han inte svarat insåg jag att jag förmodligen skulle få stå och frysa i ett växthus där ingenting skulle hända fram tills volontärpasset slutade klockan 23.
Jag låste dörren och gick tillbaka till mejeriet där det var härligt drag med mycket folk och musik, gick på toaletten och lämnade nyckeln i garderoben, med viss sorg och väl medveten om att det inte skulle bli fler trevliga stunder i det som är mejeriets ordinarie volontärverksamhet med de uppgifter jag sett fram emot att göra. Mycket riktigt, efter att jag lämnat in nyckeln plingade det till i telefonen igen - Att bara stänga ner en konstnärs utställning på eget bevåg är dock inte okej någonstans.
Nåja, ska jag göra obetalt arbete i åtta timmar gör jag det hellre där jag gör verklig nytta. De timmar min kropp fungerar vill jag få känna att jag gör något jag kan vara stolt över, inte ens om det hade vart ett betalt jobb hade jag övervägt att stå en lördagkväll i kylan och ensamheten en hel kväll. Priset var högt, det är det alltid när jag gjort något. Jag får räkna med att bli sängliggande dan efter ett jag gjort något så länge. Normalt är jag glad över alla trevliga människor jag träffat och musik jag hört bitar av men nu stod jag och gick sönder helt utan mening. Förutom värken som alltid kommer hade jag feber i två dagar. Efter spelningar har jag visserligen ont men då vägs det upp av trevliga minnen. Under 8 timmar i garderoben möts man av förväntansfulla besökare som smittar med sin glädje. Arbetsuppgiften är enkel men jag kan lägga stolthet i att göra den snabbt, bra och med ett leende.
Den delen kommer jag verkligen att sakna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)