Nybörjare

Under julen har jag följt många bloggar, mest för julkalendertävlingarnas skull. De flesta handlade om skönhet och glam, otaliga bilder av bloggerskan i samma klädesplagg i olika poser. Inte mycket lockade till vidare läsning efter att julkalendern var avslutad. En stack ut. https://pasmallen.nu/ stack ut med en välskriven blogg om vardagsliv. Den kommer jag följa, Just nu är det härliga skildringar om kulturkrockar och vardagsliv i Brasilien.

Min blogg kommer inta vara glammig, inte innehålla spännande reseskildringar eller tips om hur du lägger den perfekta makeupen.
Jag är sjukskriven sen tio år tillbaka och lever med kronisk smärta. Jag är glad de dagar jag lyckas sköta vardagssysslorna och har ett rent kök. De dagar då jag lagat dotterns mat från grunden eller pressat hennes frukost juice själv. De månader jag får ekonomin att gå ihop och slipper säga nej till den dyrare sortens frukostflingor och andra småsaker dottern fortfarande vågar fråga om. Hon vet hur lite vi har och frågar väldigt sällan.

Hösten har varit ovanligt bra, för första gången på nio år har jag fått smärtstillande. Jag har haft en vardag. Jag har volontärat på kulturevenemang och lite socialt nyttiga grejer. Som bäst har jag kommit ut tre dagar på en vecka. Dagen efter har jag vart sängliggande men det är en skitsak mot hur lite jag kunnat göra innan. Fram till förra veckan har lägenheten varit städad och dottern har fått sällskap vid köksbordet och utanför lägenheten. Innan har hon mest fått komma till mamma som ligger i sängen.

Som tur är har hon jullov och är hos sin pappa så hon slipper se att jag är tillbaka i eländet. Läkarnas jakt på missbruk är efektiv. Jag får inte längre den smärtstillande jag behöver, det kan ju vara beroendeframkallande och läkaren tycker att det är bättre att hon räddar mig från ett eventuellt missbruk än att jag har ett fungerande liv. Hon föreslog att jag skulle äta alvedon. Jag har ett opererat diskbråck i ryggen och ett nytt i nacken så att jag har en trasig kropp är det ingen tvekan om. Hade det fungerat med receptfri smärtlindring hade jag inte tillbringat senaste tio åren i sängen och dubblat min kroppsvikt. Som värst var jag uppe i 122,5 kilo. Det var i februari. Under den tid jag haft smärtsillande har det räckt med vardagsmotionen. Jag har gått ner 25 kilo pch är äntligen under hundra. Det är klart vänligare för kroppen på mina 160 centimeter.

Jag behöver skriva av mig, dela med mig av mitt liv och känna att någon hör mig. Vården lyssnar inte. Det är en lång och galen historia hur jag blivit behandlad (eller snarare inte blivit behandlad) sen min rygg gick sönder. Jag kommer dela med mig om det.
Jag behöver någon som lyssnar för vården gör det inte. Jag är fast i en karusell av misstro och tidens anda att bekämpa användandet av smärtstillande. En bra kamp i sig. Det är många nyhetsinslag om tonåringar som missbrukar den medicin jag behöver. Men kampen mot missbruk borde inte bekämpas med att dra in medicin för de som verkligen behöver den för att kunna ha ett fungerande liv.

Jag hade ett besök hos en ny läkare i går. Det första hon sa var att hon inte tänker skriva ut den medicin jag använder. Det blev en dag i tårar, hade hållt hoppet uppe över att det skulle vända där, de dagar jag genomlevt i sängen skulle gå tillbaka till aktivitet, jag skulle klara att besegra diskberget, bädda sängen och inte längre sova direkt i täckena, bära ut ikea påsen med pappersskräp och om det blir en riktigt bra dag ta mig till badhuset för att simma en stund. Men nej. Jag känner hopplösheten och bävar för att skriva alla mail till volontäruppdragen jag tagit på mig. Jag kommer få avboka allt. Hur ska jag klara fem timmar i konsertens garderob när jag inte ens kan hänga in den rena tvätten i min egen?

Det kommer bli tunga gnälliga inlägg framöver, vill du dela det med mig är du välkommen att läsa. Om inte finns det gott om glammiga bloggar att följa. I vilket fall önskar jag dig ett gott nytt år och att du får vara frisk. Det är det enda som betyder något egentligen.