Tröst eller mångdubbel sorg?

Det blev en halv manifestation, jag fick ihop över 6000 steg, fick träffa folk och höra ett bra tal och lite dikter. Behövde tyvärr gå hemåt innan sambatrummorna kom igång. Sov bort eftermiddagen och höll inte vad jag lovade gällande att läsa smärta.

Hittade en stor mängd artiklar skrivna utifrån intervjuer eller direkt av Jan Lidbeck. En smärtläkare som beskriver vården som "usel" I en artikel i socialpolitik nr 2 2012 anser han att:
" Ingen annan patientgrupp inom kroppssjukvården har behandlats så illa. Det är en skandal som kan jämföras med tvångssteriliseringarna"

Det är skrämmande när han vidare berättar att:
" Smärtanalys och smärtbehandling ingår fortfarande inte i läkarutbildningen, vilket leder till att även nyutbildade läkare ofta tror att värk handlar om psykiska problem. Orsakssambandet är i själva verket oftast det omvända. Det är smärtan som kan leda till sömnlöshet, ångest och depression."

I en artikel i sjukhusläkaren 20 juni 2011 kan man läsa följande uttalande av Jan Lidbeck:
– Att insinuera och anta att patienter med vad som uppfattas vara oförklarlig smärta, ensidigt lider av psykiska problem och bör hänvisas till psykiatrin är ovetenskapligt. Det finns i dag ny kunskap från smärtfysiologin och kognitiv forskning som innebär ett genombrott för ökad förståelse. De smärtsjuka blir begripliga och det finns neurobiologiska störningar som kan förklara patienternas symtom. Kunskapen om till exempel centralt störd smärtmodulering behöver spridas och implementeras, inte bara i sjukvården utan också under läkarutbildningen

I ekurien 27 oktober 2012 skriver han om vården där jag bor:
Det sker också med framgång just i södra Sverige, bland annat på Skånska universitetssjukhuset i Lund där Lidbeck är verksam. Framgången består främst i att patienten får en diagnos, blir trodd, blir lyssnad på. Och han tror att framöver är även bättre medicinering, hjälp till bättring eller bot här.

Vidare beskriver och förklarar han den smärtöverkänsligheten jag har som gör att jag inte kan skaka hand eller bli kramad av mitt barn;

Smärtforskningen börjar också få upp ögonen för det som kallas sensitisering, en rubbning/överkänslighet i nervsystemet som många med kroniska smärtsymtom har.
Jan Lidbeck berättar också att det går att diagnostisera smärta. Men kan se på magnetröntgen hur stor smärtan är, att den är äkta och inte inbillad som många patienter kanske hittills fått höra. Att de inbillar sig. Man kan också förklara varför smärta i kroppen stannar kvar och förflyttar sig långt efter att grundorsaken är borta.
För kronisk smärta utlöses alltid av något, enligt Lidbeck. En trafikskada, ett trauma fysiskt eller psykiskt, en överbelastning, en sjukdom, utbrändhet . . . När detta sen är läkt stannar smärtan kvar. En viss ärftlighet tycks också finnas.


Smärtrehab i Lund var verkligen mycket bra, Jag fick en diagnos på smärtsentisisering, jag fick muskelavslappnande och antiinflammatoriska tabletter som jag länge efterfrågat. Från vårdcentralen hade jag bara fått morfinpreparat. Något av det bästa jag fick var en ryggkorsett, ett hjälpmedel som gör att jag får stöd för ryggen och klarar av att gå längre sträckor. tråkigt nog fick jag efter mitt besök där i somras en remiss tillbaka till vårdcentralen, därmed var jag tillbaka på ruta noll och stod utan fortsatt hjälp och uppföljning. Mina mediciner ska tas bort, jag ska inte sjukskrivas och jag får inte ens en ny ryggkorsett. Läkarens svar på när jag bad om recept på en ny sådan -Vad ska du med den till? Ja, vad ska jag med den till, klara av att gå var tanken.

Det börjar bli klart för mig att jag inte är unik och ensam i min kamp för att få vård för min värk, det ovanliga är nog att jag har så många synliga skador i form av diskbråck både i ländrygg och nacke. När grundskadan går att se borde det inte vara så svårt att få vård som när värken inte alls syns?

När smärtrehab förklarade smärtsentisiseringen som ett symptom på att jag gått med obehandlad värk för länge blev jag arg, speciellt när jag läste på mer om steloperation som ofta görs efter ett par år om det inte blir bättre efter en sådan operation som jag genomgick för 11 år sedan. Mina diskar togs bort helt, de kommer inte växa tillbaka, ryggen är i obalans och jag får hela tiden fler diskbråck och utbuktningar som hade kunnat undvikas om den hastigt opererade ryggen fick stabiliseras i en steloperation.

Istället blir jag utskälld som lat och anklagas för att inte träna nog. Spelar ingen roll hur många gånger jag gjort sjukgymnastens hantelövningar, ryggen har inte blivit bättre för det. Jag kan inte röra mig mer än jag gör, jag har för ont helt enkelt. Utan smärtmedicin kommer jag förmodligen gå upp ytterligare, när jag först fick medicinen gick jag ner från 125kg till som bäst 95. Där ligger jag kvar nu, jag har åtminstone inte gått upp igen trotts att allt förvärrats. Jag byter ut många mål mot näringsdrycker. 30kg övervikt som jag inte har en chans att motionera bort, det spelar ingen roll hur lite jag äter när jag förbränner så lite.

På tisdag ska jag bedömas på ortopeden, jag tvivlar på att det blir en riktig bedömning då remissen är skriven på samma bas som läkaren som bedömde mig i förra veckan utgår från. Han har förmodligen ett papper där det står att jag är ett jobbigt psykfall som han bestämt ska avvisa och uppmana att sluta besvära vården. Tyvärr kan jag inte göra det, jag måste kämpa för mitt liv, för min dotters skull om inte annat. Själv är jag så trött på dagar av tortyr, jag ser mest fram emot nätterna där jag i bästa fall får sova och drömma ihop liv med möten och upplevelser utanför sängen.

Letar du efter bra artiklar så tycker jag du ska googla "Jan Lidbeck" Jag vet inte om det är en tröst eller extra sorgligt att jag har så många framförallt medsystrar i lidandet, männens vård ser något annorlunda ut. För den som vill ha källa på det är det bara att googla "varför får kvinnor sämre hjälp i vården"  och själv läsa på. Jag fick upp ungefär 3 650 000 resultat varav många sidor handlade om just kvinnliga smärtpatienter.