Diamantgruvan

Något man måste försöka göra varje gång man träffar vården är att beskriva sin smärta.
Det ska väljas mellan ord som tryckande, huggande, brännande, stickande.

Förenklat ser min värk ut såhär;
Min ryggrad är en diamantgruva, små tomtar försöker hela tiden få loss diamanter, innan de hittar ett fynd använder de en hammare, när de gör ett fynd använder de en vass hacka. När jag går är det rasrisk i gruvan, då vågar färre tomtar sig på att försöka nå ryggraden, inte alla slutar men den del.

Gruvan är såklart larmad, över hela överkroppen har tomtarna lindat elektriskt larm som gör att det går elaka stötar genom kroppen så fort någon rör vid mig.

Gruvan är stöttad med stockar som tar emot när jag försöker sitta, tomtarna puttar aktivt upp stockarna för att stöttningen ska hålla och låter mig inte sitta.

I nacken och över axlarna är värken annorlunda, den har jag inte någon fyndig beskrivning av än, ett konstant molande och en stelhet. När det blir för mycket belastning där vill armarna inte riktigt fungera, jag kan inte öppna en läskflaska ibland inte ens en som redan är öppnad en gång.

Sen jag fick Paraflex har värken i övriga kroppen minskat väldigt bra, benen gör inte längre ont så ofta.

När jag gör något som belastar kroppen får jag feber, Den stiger fort och går över på nån timme när jag vilar, kan vara små saker som att dela en ost eller bädda sängen. Febern stiger  på några minuter, jag skakar i hela kroppen och får lägga mig tills det lättar. Har blivit något lägre med min nya antiinflammatoriska men det händer fortfarande dagligen. Det är jobbigt när det händer på andra ställen än hemma, gick med en väninna på museum, mycket intressant och vi gick runt i två timmar, inga stora belastningar, några trappor bara. Jag fick lägga mig på golvet och ligga kvar efter stängning för jag kunde inte ta mig hem innan vila.

På kvällen är energin avstäng, jag ligger oftast i sängen från 18 och sover vid 20. Det är väldigt besvärligt då de flesta möten är den tiden då folk har slutat jobbet, det begränsar min möjlighet att delta i den lilla meningsfulla tid jag har i volontärorganisationer. När jag är med på viktiga möten är jag sammanbiten och försöker att ignorera värken, då uppfattas jag inte som en trevlig typ och det är väldigt tufft att hela tiden ses som en surkärring. Det är inte sådan jag är eller brukade vara.