fredag 22 februari 2019

Minsta möjliga liv

När ens prestationer är så små är det väldigt svårt att var nöjd med vad dagarna innehåller. Jag har en lista med saker jag vill göra varje dag med en kolumn för utflykt och en för hemmasysslor, jag försöker ha en timme utanför lägenheten varje dag och bäst tycker jag om de dagar jag har volontärarbete för Barnrättsorganisationer, är begränsad till de aktiviteter som är på dagtid då energin tar slut tidigt och jag för det mesta ligger i sängen från 18 och sover vid 20.

I min bok med vad jag har att göra är det många överstrykningar och saker som flyttas dag efter dag tills jag klarar av dem, att skura golvet tog som längst 2 månader att få bort från listan med sysslor, det är tufft för jag ogillar verkligen att ha ett stökigt hem och dofter är en av de njutningar jag uppskattar mest. Det ska lukta rent och gärna lite rosa toner.

I somras var utflyktsposten stor, jag var uppe i 20000 steg många dagar, då var dottern hos sin pappa på lov och jag behövde inte laga mat, jag koncentrerade mig helt på att bygga muskler  och hade ett par veckor där jag höll i sommaraktiviteter för barn. Nu har jag 5000 som mål, det målet klarar jag som mest två gånger i veckan. Vissa dagar är jag helt låst hemma, tar mig till köket och toaletten och får inget alls gjort på min lista. Volontärarbetet blir max 4 timmar på en vecka. Ofta får jag avbryta möten och gå redan efter en timme när febern börjar stiga och jag vet att jag behöver komma i säng snart.

Det är skönt att världen är så nära i datorn, serier, böcker och lite mänsklig kontakt i sociala media. En vuxen människa som står utanför arbetslivet blir väldigt ensam, jag har ingen som kommer förbi på en kaffe. Jag har väldigt ytliga kontakter inom organisationerna jag engagerar mig i men inga nära relationer mer än med min dotter och mitt extrabarn.

alla stjärnor jag fått på hemsysslor under 30 dagar:
*mailat*tvättat*lagat mat*mailat*hemmamöte*diskat*hemmamöte*skurat*boka tvätt*söka fond*diska*tvättat*bäddat sängen*rastat sopor*rensat kylen*gå igenom papper*diska*rasta sopor*badat*lagat grönkålschips*vikt tvätt*skriva fondsök*gå igenom papper*diskat*dammsugit*diskat*tvättat*

Jag får ont och kan ramla ihop av hur tung kylskåpsdörren är att öppna, att lyfta stekpannan ger rejäl smärta, jag äter sällan lagad mat numera, förra veckan steg febern 0,8 grader av att jag delade en ost på mitten. Det som står ovan är det enda jag gjort hemma på 30 dagar. resten av tiden har jag läst, skrivit eller sett serier. Läser ljudböcker, att bläddra i böcker är fysiskt krävande numera.

alla stjärnor jag fått på utflykter under 30 dagar:
*hämtat paket*möte*kulturen-se utställning*lämna in paket*sjukgymnast i malmö*coop (500m)*coop (500m)*volontärmöte*postat brev*apoteket*möte*coop (500m)*handlat i stan*coop 500m)*hämtat paket*gjort volontärarbete*hämtat paket*apoteket*tågresa*utbildningsdag 8 timmar*tågresa*möte*apoteket*storhandlat*besök i stan*temadag på biblioteket (klarade 1 timme)*promenad*posta paket*volontärmöte*coop (500m)*volontäruppdrag*volontärmöte*

I en perfekt värld har jag en åtta timmars arbetsdag, ett välstädat hem och god mat på bordet varje dag, simmar fyra dag i veckan och kan göra saker med min dotter och nya vänner istället för att betrakta världen från sängen och be dottern att sitta ner en stund och berätta om sitt liv som jag inte längre är aktiv i. Hon kan inte ens krama mig utan att jag skriker, jag kan krama henne om hon står stilla. Jag kan sitta ner vid middagsbordet och på bussen, jag behöver inte längre välja mellan att stå eller ligga.

Innan ryggen gick sönder var jag vältränad, studerade heltid och levde ensam med min dotter. Det var ett så fint liv med dagar fyllda av aktivitet och mänskliga möten.

Hur kan det här lilla vara mitt enda liv? Hur mycket mindre kommer det bli när min medicin tas bort. Vid vad ska jag fästa mitt hopp om ett liv värt att leva? Jag har redan förlorat 11 år av mitt liv och dotterns barndom. Jag har för ont för att uppskatta läsning och serier, de är mest en distraktion för att överrösta hur det skriker från ryggen om att något är fel och att jag ska uppmärksamma det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar