Mitt Bizzara läkarbesök

Vet för ovanlighetens skull inte hur jag ska börja berätta om mitt läkarbesök i tisdags.
Jag trodde att jag äntligen skulle få hjälp och en behandlande läkare som kunde hjälpa mig få att aktivt liv igen. Jag hade så galet fel där, min hälsa var inte det som skulle diskuteras, hela besöket var för att lära mig en läxa att sluta tjata på hans kollega om en läkartid. Senast jag fick träffa henne var den 4e oktober och jag har skrivit flera meddelanden på 1177 där jag berättat hur mycket mitt tillstånd försämrats och att jag behöver en läkartid.

Nåja nu stod jag i alla fall framför en läkare och hade med mig stöd från socialtjänsten. Läkaren säger att han bara har en halvtimme på sig och använder den första kvarten till att diskutera huruvida jag har en psykisk diagnos eller inte. Min stödperson intygar att jag inte har det och att min smärta är av fysisk sort. Läkaren vill varken lyssna på henne eller mig.

Här kommer en del jag inte kommer ihåg helt men som min stödperson reagerade mest på, han bad mig klä av sig och jag hade redan sagt att jag inte vill att man rör i mig då jag har smärtcentisisering och beröring gör väldigt ont för mig. Tydligen rörde han i mig flera gånger och jag skrek och han slutade inte fören stödpersonen stoppade honom. Meningen var att han skulle se en del jag har där man tydligt ser att något ligger fel i ryggen ovanför det gamla diskbråcket, han gick med på att han såg en svullnad men intresserade sig inte mer i det.

Jag fick börja prata om vad jag förväntade mig av besöket och jag sa att jag hoppas på att få en operation vid besöket hos ortopeden nästa vecka men tills det blir av eller om det inte blir någon operation behöver jag uppföljning och justering av mediciner. oxycotin var tolfte timmer är för sällan och jag har svår smärta i många timmar, får inte ute mer än någon timmes aktivitet per dag. Jag ville även ha behovsmedicin, som när jag åker tåg och inte kan sitta ner utan står med min ryggkorsett och lider av alla stötar som går genom kroppen, då hade det vart bra att ha ett piller som inte gör resan så svår. Där blev det intressant. Läkaren väljer den spännande linjen att eftersom jag har ondare nu än tidigare hjälper medicinen inta alls så han tänker ta bort den helt. Jag försöker förklara att innan den börjar verka på morgonen tar jag mig inte ens upp ur sängen, den behöver däremot tas oftare och enligt fass går den att ta var tredje timme, min dos på 30 om dagen är dessutom väldigt låg, den går att höja till 300. Men nej någon justering har aldrig gjorts trots att det står i Fass att man ska följa upp och anpassa tills patienten är smärtfri. Det var mer som att -här ta dina piller och var nöjd med det.
Nu skulle de istället plockas bort helt.

På min lista stod även att jag behöver en sjukskrivning, ny ryggkorsett, Läkarintyg för fondsök så jag kan söka pengar till tex elcykel och en bättre säng, utredning om varför jag haft feber sen i december. Om sjukskrivning ansåg han att man inte kunde sjukskrivas utan att ha ett arbete, jag sa att jag behöver en sjukskrivning för att få mitt försörjningsstöd, då tyckte han att jag skulle arbeta istället. Min stödperson intygade att jag inte ens klarar att sköta hemmet längre och att jag arbetat med socialtjänstens arbetskonsulent i två år som bedömt att jag inte är anställningsbar. Det ändrade inte läkarens bedömning, jag får arbetsprövas mot hela arbetsmarknaden och ingen sjukskrivning.

Intyg för fonder var det inte tal om och angående min nötta ryggkorsett svarade han -vad ska du med en sån till. Där var besöket slut och jag kraschade totalt, mina dagar är redan så oerhört svåra och utan smärtlindring orkar jag inte ens tänka på vilken tortyr det kommer att vara att ens vara vaken. Boendestöd körde mig till psykakuten så att jag inte skulle gå hem och ta livet av mig.