Det finns ett transitboende i Malmö för människor som väntar på utvisning. Där blandas alla åldrar och familjekonstlationer. Gemensamt är att alla är på väg att skickas bort till ett land de inte vill återvända till och jag kan tänka mig att uppgivenhet, sorg och ilska är vanliga sinnesstämmningar.
Mitt i detta finns ett låst lekrum. Ikea har sponsrat och det hade kunnat vara en ljus fin plats för de barn som lever i boendet med sin egen oro omgivna av vuxna som är i sin egen kris likväl som de behöver se till barnens. Men nej. Rummet står låst för personalen ser inte att de har personal nog till att hålla lekrummet öppet. Jag förstår inte varför det inte kan få vara öppet ändå, det är ju inte så att de har investerat pengar i det och behöver oroa sig för kostnader om något skulle gå sönder. Kanske har de andra anledningar men jag förstår dem inte.
Var på möte med Rädda Barnen i Onsdags och hittade flera projekt jag kan och vill engagera mig i som volontär. Bland annat kommer vi att åka ut till boendet på söndagar och öppna lekrummet och ge barnen en stund där de får vara barn med vuxna ledare som har tid att se dem och leka med dem. Hade det vart möjligt att åka dit själv och öppna lekrummet hade jag satt mig på tåget alla de dagar jag ändå är hemma och inte gör någon nytta. Men för att göra det måste vi alltid vara två eftersom det finns regler för att göra saker ensam i arbete med barn. Förståeligt men tråkigt.
Lunds lokalförening är störst i sverige och det är många projekt jag ser fram emot att vara en del av och som ny får man möjlighet att gå utbildningar för att kunna göra ett riktigt bra jobb.
Förra helgen fick jag nog av hur volontärarbete fungerar när det inte fungerar. Efter att ha tillbringat 2 timmar med att vakta en tomt växthus utan nån möjlighet att värma sig eller gå på toaletten sa jag -tack och hej! för mig på Mejeriet. Tjejen innan mig hade blivit stående i 3 timmar då det bara kom fyra besökare på hela tiden. Det var en stor muskfestival med mycket som hände på mejeriets område och till det hade man bestämt att växthuset i andra änden av parken skulle stå öppen för att besökarna skulle kunna gå dit och se på blommor i ljus. Efter en halvtimme fick jag två besökare som gjort promenaden från området, de kom in, såg sig omkring och frågade - Is this it? Kände mig rätt dum över att de gått dit i onödan när jag inte hade något att berätta om vad utställningen skulle bestå i mer. Det enda svaret jag fick av ansvarige var -Som jag har förstått det ska det vara blommor och en massa lampor. Efter en ytterligare en timme kom det besökare som visste om att om man rörde vid blomman belystes den med uv-ljus och det var lite fint så jag fick se meningen med det hela innan jag stängde ned.
Jag skrev till ansvarige på messenger där vi tidigare hade haft kontakt under kvällen men fick inga svar. Skrev flera gånger att jag behövde avlösning, det var för kallt att stå där och jag behövde verkligen få gå på toaletten. Att sätta mig i gräset i stadsparken kändes inte rimligt. Tiden gick och den ansvarige hade innan sagt att han bara skulle jobba till åtta och när den tiden hade passerat och han inte svarat insåg jag att jag förmodligen skulle få stå och frysa i ett växthus där ingenting skulle hända fram tills volontärpasset slutade klockan 23.
Jag låste dörren och gick tillbaka till mejeriet där det var härligt drag med mycket folk och musik, gick på toaletten och lämnade nyckeln i garderoben, med viss sorg och väl medveten om att det inte skulle bli fler trevliga stunder i det som är mejeriets ordinarie volontärverksamhet med de uppgifter jag sett fram emot att göra. Mycket riktigt, efter att jag lämnat in nyckeln plingade det till i telefonen igen - Att bara stänga ner en konstnärs utställning på eget bevåg är dock inte okej någonstans.
Nåja, ska jag göra obetalt arbete i åtta timmar gör jag det hellre där jag gör verklig nytta. De timmar min kropp fungerar vill jag få känna att jag gör något jag kan vara stolt över, inte ens om det hade vart ett betalt jobb hade jag övervägt att stå en lördagkväll i kylan och ensamheten en hel kväll. Priset var högt, det är det alltid när jag gjort något. Jag får räkna med att bli sängliggande dan efter ett jag gjort något så länge. Normalt är jag glad över alla trevliga människor jag träffat och musik jag hört bitar av men nu stod jag och gick sönder helt utan mening. Förutom värken som alltid kommer hade jag feber i två dagar. Efter spelningar har jag visserligen ont men då vägs det upp av trevliga minnen. Under 8 timmar i garderoben möts man av förväntansfulla besökare som smittar med sin glädje. Arbetsuppgiften är enkel men jag kan lägga stolthet i att göra den snabbt, bra och med ett leende.
Den delen kommer jag verkligen att sakna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar