Återkomst

Tio månader sen jag skrev här senast. Blir lite ledsen när jag ser hur lite som har hänt sen dess.
Här följer en liten uppdatering. I juli var jag på smärtrehabutredning. Smärtrehab finns där främst för att människor ska lära sig hur man motionerar utan att vara rädda för att röra på sig. Jag fick träffa en läkare, sjukgymnast och en psykolog som konstaterade att mitt problem inte låg inom det de jobbar med, att jag hade hög fysisk aktivitet och gjorde vad jag kunde på egen hand. Jag blev inte uppskriven på en kurs i stavgång och terapi utan remitterades tillbaka till vårdcentralen.

De skrev även helt nya recept på antiinflammatoriskt och muskelavslappnande och ett besked till läkaren att det inte var aktuellt att ta bort min smärtmedicin. Jag fick även en diagnos på smärtöverkänslighet, en reaktion på att man går med obehandlad värk för länge. Min kropp tror att all beröring är farlig och sänder smärtsignaler. Min dotter kan inte krama mig men jag kan krama henne om hon inte rör mig tillbaka. Saker som att skaka hand eller om någon sitter intill mig och rör sig gör så ont att jag ibland skriker rakt ut. Från smärtrehabbesöket fick jag även med mig en ryggkorsett. Den har hjälpt mycket för att jag ska kunna gå, jag har minst ont när jag går, mest när jag sitter.

Efter besöket hos smärtrehab trodde jag att det skulle gå smidigare med vården, de hade ju konstaterat att jag inte var lat utan hade en verklig värk som hindrade mig från att kunna göra mer än vad jag redan gör. Jag hade så fel där. Jag har fått mina mediciner förnyade men inte uppföljda eller justerade. I oktober fick jag träffa läkaren på vårdcentralen, först nekades jag att boka tid när jag ringde, jag fick ta med mig en person inom vården för att ens få boka en tid och träffa läkaren som dock var ovanligt trevligt när jag hade med mig sällskap.

Efter det har jag fått recepten förnyade via mina sidor, jag har skrivit där att jag inte får särskilt mycket hjälp av medicinen och försökt få en tid för att anpassa doserna utan framgång. Av vad som står på fass bör medicineringen följas upp och anpassas så att patienten kan vara smärtfri. dosen kan justeras till 300mg och tas var fjärde timme. jag får 15 mg två gånger om dagen.Det antiinflammatoriska verkar inte hjälpa heller, jag har haft en temp på 37-38,1 sen innan jul. Normalt ligger jag väldigt lågt och hade sällan över 36. De enda gånger jag som vuxen har haft 38 innan nu är vid havandeskapsförgiftningen och innan förra ryggoperationen.

Jag vaknar inte av att jag är utvilad, jag vaknar av att jag har för ont för att sova mer. Jag står upp på bussar och tåg och undviker sociala sammanhang där man förväntas sitta. Stekpannan är ofta för tung och då blir det för dottern att laga nudlar eller färdigmat.

Mina volontäruppdrag betyder allt just nu. Ett par timmar i veckan biter jag ihop och gör något meningsfullt som får mig att känna att jag har någon mening. Arbetskonsulenten har gett upp och jag har avskrivits då de insett att jag inte är anställningsbar. Vi får hoppas att jag kan få en läkartid snart där läkaren antingen justerar mina mediciner så att jag får ett liv eller sjukskriver mig så att jag inte blir av med försörjningsstödet och hamnar på gatan. För att få försörjningsstöd måste jag aktivt söka arbeten och redovisa dem varje månad.

Jag tjatade mig till en ny bedömning om operation, förra veckan fick jag efter många månaders köande träffa en sjukgymnast som skulle bedöma om jag får träffa en läkare för en bedömning. Hon tyckte att jag hade ont på fel sätt men gick med på att ställa mig i kö för en tid till en läkare.

I väntan på den tiden är frågan om jag ska vända mig till en ny vårdcentral och hoppas på en läkare som är intresserad av att behandla mig eller om jag ska försöka få den läkare jag har att lyssna. Jag vet inte hur jag ska hitta mer energi till något av det längre, det verkar sina helt på energifronten. Jag är så trött.