Nu har jag fått en tid för bedömning av en läkare gällande operationen. Sjukgymnasten som godkände att jag får träffa en läkare har dock skrivit i journalen att hon inte tror på en operation. Hon tyckte att jag hade ont på fel sätt och skrev att jag tog upp min tröja från golvet utan problem. Kan inte hålla med om det, allt jag gör känns, öppnar jag en låda känns det, tar jag på mig strumporna känns det. Jag klarar att göra uppgiften rent fysiskt men det känns. Däremot skrek jag inte när jag tog upp tröjan, Jag skrek när hon försökte klämma på mig och det tyckte hon inte att jag borde göra.
När man blir ifrågasatt hela tiden tvivlar man på sig själv i perioder, när jag åker buss ställer jag mig i ett hörn på barnvagns eller rullstolsplatsen, försöker ha nog med yta att ingen ska röra vid mig. Om någon gör det skriker jag till, jag har testat blunda för att se om jag inte skriker om jag inte ser att någon rör mig. Det gör jag. Är det för mycket folk på bussen kliver jag helt enkelt inte på, då går jag istället för jag vet hur ont det kommer att göra och att resan kommer vara i onödan om jag kliver av bussen och har för ont för att göra mitt ärende.
Nu gäller det att hitta en person med tyngd som kan följa mig på läkarmötet. Senaste gången jag fick träffa en läkare var i Oktober, jag fick inte ens boka en tid innan jag hade med mig en person som hade denna sociala tyngd som jag saknar. Det här är troligen enda chansen jag har att få en läkare att lyssna vad gäller operation och går jag själv kommer jag inte att bli hörd.
Det finns ingen självklar hjälp att få från samhället där, har flera olika kontakter på socialtjänsten men ingen av dem kan hjälpa till i kontakten med vården. Jag är så att säga mellan stolarna vad gäller det mesta och det är som mest förödande när det gäller vårdkontakten. Mellan stolarna är ett riktigt bra gammalt uttryck som stämmer ovanligt väl, det var mycket länge sen jag kunde sitta på en stol.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar